Natt på sjukan
Ute är det mörkt, inne är det oxå mörkt i allafall halvmörkt. Om sju timmar är jag hemma, längtar dit. Det är andra natten... läget är rätt så lugnt just nu och tiden går låååångsamt samt att DansMaffian är ur funktion.... strålande stickan! Trååååkigt. Plus att jag har fått ont i halsen, det började igår natt. Tråkigare än tråkigast! Jag tror att jag förmodligen lider av dansbrist... något annat kan jag inte komma på.
Skrev på delegeringen angående att få konstatera förväntade dödsfall här på avdelningen nu ikväll. Det känns skönt att ha en sak mindre att behöva ringa till kirurgjouren för. Har fått en hel del erfarenhet om livets ändstation de senaste åren. Jag ser det som en del av livet, jag är hur konstigt det än kanske låter för en utomstående tacksam över att få jobba just innom det här området. Igår så stöttade jag en familj som förlorade en älskad maka, mor och far/mormor. En otroligt fin och varm familj, det var en skön känsla inne på rummet. Ibland så undrar jag om jag blivit känslokall som klarar av att finnas till utan att bryta ihop själv när de anhöriga ibland blir så hysteriskt ledsna. Med tanke på hur otroligt känslosam jag har varit tidigare i mitt liv... Jag vill ju framför allt att de anhöriga ska känna att jag är stabil och proffesionell, och det lyckas jag med ganska ofta hoppas jag!
Senast jag grät riktigt ordentligt var två dagar efter att jag permanentade håret i maj. Å då var jag hysterisk, grät en hel dag och var heeelt förtvivlad. Tänk att håret kan betyda så mycket! Ja jisses vilka problem en kvinna kan ha =)
Känns skönt att vara på mottagningen en period nu, få jobba med det mer friska. Fast jag bävar för att lära mig den administriva telrådgivningen...
Nu är klockan snart sex, natten har sprungit iväg trotts att det varit toklugnt här.
Skrev på delegeringen angående att få konstatera förväntade dödsfall här på avdelningen nu ikväll. Det känns skönt att ha en sak mindre att behöva ringa till kirurgjouren för. Har fått en hel del erfarenhet om livets ändstation de senaste åren. Jag ser det som en del av livet, jag är hur konstigt det än kanske låter för en utomstående tacksam över att få jobba just innom det här området. Igår så stöttade jag en familj som förlorade en älskad maka, mor och far/mormor. En otroligt fin och varm familj, det var en skön känsla inne på rummet. Ibland så undrar jag om jag blivit känslokall som klarar av att finnas till utan att bryta ihop själv när de anhöriga ibland blir så hysteriskt ledsna. Med tanke på hur otroligt känslosam jag har varit tidigare i mitt liv... Jag vill ju framför allt att de anhöriga ska känna att jag är stabil och proffesionell, och det lyckas jag med ganska ofta hoppas jag!
Senast jag grät riktigt ordentligt var två dagar efter att jag permanentade håret i maj. Å då var jag hysterisk, grät en hel dag och var heeelt förtvivlad. Tänk att håret kan betyda så mycket! Ja jisses vilka problem en kvinna kan ha =)
Känns skönt att vara på mottagningen en period nu, få jobba med det mer friska. Fast jag bävar för att lära mig den administriva telrådgivningen...
Nu är klockan snart sex, natten har sprungit iväg trotts att det varit toklugnt här.
Kommentarer
Trackback
