Ensam...

Även själv vald ensamhet gör ont. Tomheten efter honom skär som ikall eld i mig. Framtiden känns overklig. Nuet känns overkligt. Allt känns så konstigt... så obeskrivligt konstigt.

Men jag måste sluta att fjanta på så här. Orkar snart inte med mig själv, om ändå alla känslor kunde gå över och försvinna. Men då skulle ju inget finnas kvar och jag vill minnas. Men just nu skulle jag behöva kunna stänga av. Sluta att gråta.

Hjärtat lyser i köket... jag saknar dig. Tack för allt du givit mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0