dansanka

Första dagen på länge som jag inte har haft något inplanerat. Väldigt skönt om man bortser från efterslängarna av gårdagen bravader i Sumpans berömda glädjekvarter. Har hur som helst lyckats vara ganska produktiv ändå, fixat saker jag skjutit upp. Även då jag har en hel del sådana saker kvar... så som bredband och sånt i nya lägenheten. Tolv dagar kvar... Tills jag får boa in mig i något nytt som ska bli ljust och fräscht och förhoppningsvis varmt och välkomnande till alla vänner jag vill ha där och till mig själv.

Kan inte föreställa mig alls hur det kommer att kännas. Att vara själv igen. Att bygga upp en innre känsla av trygghet i mig själv. Även fast jag är ganska trygg så finns det stora sjok av osäkerhet som visar sig ibland. Att få något helt eget som jag fixat själv, där jag bestämmer hur och när jag vill göra saker. Utan mallar, utan regler. Där jag bestämmer själv utan att automatiskt trilla tillbaka i det sjukligt starka behovet av att göra andra till lags i första hand och mig själv i någon hand som ligger betydligt längre bort.

Men det innebär samtidigt att jag gör det själv. Men jag vet att jag klarar det. Även fast det känns tomt. Det starkaste är rädslan att förlora igen... men det är ju svårt att både äta och spara kakan. Jag vet inte. Känner mig förvirrad och splitrad. Men jag måste försöka tänka på mig och mitt liv. Vad är bäst för mig... det vet jag nog inte förrens långt senare. Andas och leva här och nu. Det är nog inte så dumt.