dansanka

Jag har ett stort lugn över mig... bara det känns konstigt. Tittade på två lgh idag. En som jag fick ont i magen av och en som ropade "hemma" till mig... hemmalgh låg dock lite för långt bort ifrån t-banan och mataffärer för att det skulle kännas riktigt bra. Men kanske. Svårt! Det är stora summor det handlar om och stora beslut, vill inte göra något förhastat.

Det känns märkligt att vara i nuvarande hemma, bland våra möbler och saker... utan PE och veta att jag inte ska bo här så länge till. Det är tyst. Men jag har börjat vänja mig redan.

Imorgonbitti blir det avfärd mot malung. Det är blandade känslor för mig. Men mest glädje att ha människor runt omkring mig som jag tycker om. Tror att jag kommer att uppskatta kramar mer nu är vad jag brukar. Saknar närhet väldigt mycket. Men jag tror samtidigt att jag kommer att vara väldigt noga med vilka jag vill vara nära också... jag känner mig skör. Hoppas verkligen att det blir bra dagar.

Jag förundras över livet... att det ska vara så svårt att njuta av stunden. Nu känner jag i och för sig ingen lust till att njuta över huvudtaget. Känner mig besviken på framtiden, ledsen och framför allt tom. Märker att jag sitter och stirrar rakt ut i ingenting. Vågar inte ta in. Försöker att tänka så lite som möjligt. Le och vinka. För så fort som garden går ner så kommer alla känslorna och tankarna som en kaskad och sliter hjärtat ur kroppen. Men det är väl så det ska vara nu. Saknar....

Jag kan fixa allt men just nu är jag så trött så jag vet inte hur jag ska orka göra något.

Nu ska jag packa dansväskan och fortsätta hoppas på att hitta skjuts till Skultuna. Behöver verkligen, verkligen dansa imorgon, vill fylla varje sekund med annat än tankar.

En helg med dans och en helg med kärlek. Konstigt nog kunde jag inte njuta fullt ut. Mina hjärnspöken försökte lägga krokben för mig hela tiden... så trots massvis med underbara dansupplevelser med fantstiskt skickliga och mysiga förare blev jag inte nöjd. Konstigt. Men nu i efterhand är jag nöjd i alla fall.

På bilden är det jag och Per-Erik som dansar lördagens sista dans... Gud så underbart, innerligt och skört de tre danserna kändes. Hans händer runt mitt ansikte... mina händer mot hans kropp. Minnen och känslokaskaden som kom över mig bildade tårar av lycka att det är vi.
jag älskar honom
MASSOR





Foto av Sven Jonsson

Oj va åren går fort och så även detta år. Många saker har hänt.
Men det absolut viktigaste är att jag och Per-Erik tillslut blev ett par i somras, att vår dansförälskelse utvecklade sig till kärlek. Det var en lite krokig väg fram till att det blev vi med stort V och kanske därför värdesätter jag honom extra högt. Han ger mig stor lycka! Han berikar mitt liv. Gör mig lycklig. Framtiden är spännande och jag LÄNGTAR till nästa steg tillsammans med honom.


Detta år har varit till brädden fyllt med känslor. Det har varit många tårar. Separationen med Daniel var för mig oväntat smärtsam trots alla tankar innan och under vårvintern var det väldigt deppigt stundvis. Omställningen till att vara själv och att bo själv gjorde säkert sitt till. Men det var mycket bearbetning också. Jag är glad att jag bearbetade känslorna så mycket, avslutade kapitlet. Nu kan vi träffas som vänner utan att det känns konstigt på något sätt och båda har gått vidare i livet.


Hela året har jag arbetat på mottagningen, jag trivs fantastiskt bra med mina uppgifter där, patientkontakten och arbetskamraterna. Men under hösten trodde jag allvarligt att jag var på väg in i väggen. Hemsk känsla att inte ha kontroll över sina egna känslor men nu var det länge sedan jag brast samman och jag känner mig stabil och tillfreds. Jag är som vanligt igen och TACK gode gud för att det är så.


Dansen har förgyllt mitt liv äver detta år, 75 gånger blev det i år att jag svängde runt på diverse dansgolv. Nya ställen för året är, Rotan i Skellefteå, Allingsåsparken och Liseberg i Göteborg, Malung, Arbogaparken och parken i Örebro. Fem foxkurser har det blivit i år, två i Stockholm, två i Skellefteå och en i Arboga.


Personligen har jag fyllt 30år. Jag tycker att jag har utvecklats enormt som människa under året, jag har blivit bättre på att komunicera, jag har vågat utrycka obekväma saker. Jag har sannerligen lärt mig att det är hundra gånger bättre att fråga hur det ligger till än att undra, spekulera och skapa sig egna sanningar. Fått bättre insikt i mig själv... 

Som pricken över i sjöng jag solo i GA kyrkan under Jultons fem konserter, å det kan jag knappt fatta att jag har gjort. En fantastiskt känsla att stå där, ensam och naken. Jag vill göra det igen! =)

Jag är stolt över mig själv och nöjd över året som gått.

Nu väntar 2010 och det nya året startar för mig i Göteborg med min älskade!

Gott Nytt år!

Och tack till alla människor som betytt något för mig under året som gott.
Jag är så glad över att NI finns.