dansanka

Blir ledsen när andra som inte vet vad som rör sig i mitt huvud eller har någon aning om hur alla bitar hänger ihop, lägger kommentar och nervärderar mig troligtvis på grund av det smärtsammaste beslut jag kännt mig tvungen att fatta i hela mitt liv.

Men man har kanske ingen rätt att vara ledsen och sörja något som är självvalt? Förmodligen inte. Kanske är det till och med respektlöst och egoistiskt? 

Självklart att det ensamt, tomt och svårt att fatta att det är på riktigt. När insikten emellanåt kommer att det väl är på riktigt så är min saknad efter honom stor, stor, stor. Men bättre att göra något åt det nu än att sopa problemen under mattan och fortsätta som vanligt medans tiden går och irritationen och osäkerheten växer. Och det är det jag har gjort.

Eller så är jag bara överdrivet kännslig och bör tagga ner, kan vara så oxå.

Har hur som hellst inte gjort ett skit ikväll förutom att laga middag. Fuck.