Favoritbilder från helgen <3
Älskar!
Familjen Gustafsson, Per Olof, Helena och Barbro *Gillar verkligen*
Dippdeppdal
Tänk om man kunde gråta ur sig den här otroligt jobbiga känslan en gång för alla... det vore något för forskningen. Känner mig svajjig och oskötsam... Jag önskar att jag kunde gå runt utan att bry mig om vad folk tycker om mig. Omtyckt och älskad av alla... det är önskemålet, men just nu känns det som att människor i min omgivning blir irriterade eller besvikna på mig. Men det kan ju vara fantasier i mitt huvud oxå?
Jobbet och arbetskamraterna finns i tankarna mest hela tiden. Vaknade av att jag grät imorse, drömde värsta stressdrömmen om jobbet där patienterna fick vänta, jag var så sen så det backade blod ända upp i droppkammaren (vilket är en omöjlighet om inte påsen ligger på golvet, men i en dröm kunde det uppenbarligen ske).
Tänk om folk viste hur svag jag känner mig... kommer på mig när jag fuskar mig igenom livet. Leker vuxen liksom. I tidningar står det om duktighetssyndromet, att det räcker att göra lagom bra i från sig... men tänk om jag inte ens gör lagom?!
Blir överaskad varje gång den här känslan kommer över mig, den totala värdelöshetskänslan.
Är det något jag är expert på så är det att skjuta problem till morgondagen.
Jag kan inte ens sätta ord på vad det är som känns konstigt förutom att något är fel och jag är ledsen, men vad det beror på vet jag inte... Skönt att jag blev ledsen hemma och inte på jobbet, vill inte vara en belastning för någon.
Nu har jag mått bra och varit harmonisk i två veckor sedan förra gången jag brast... och när jag mår bra finns inte problemet. Huvudet i sanden. Allt är bra och jag är den glädjespruta och energigivare som jag brukar vara.
Vet inte hur jag ska göra med Länshälsan och allt det där som jag tror skulle vara bra för mig.... Tar emot mer än jag kan beskriva att tala om det här med bossen. Liknande känsla som innan man gör slut eller något, ställa sig på kanten och hoppa. Hoppas jag vågar imorgon.
Possetiva tankar.
Jobbet och arbetskamraterna finns i tankarna mest hela tiden. Vaknade av att jag grät imorse, drömde värsta stressdrömmen om jobbet där patienterna fick vänta, jag var så sen så det backade blod ända upp i droppkammaren (vilket är en omöjlighet om inte påsen ligger på golvet, men i en dröm kunde det uppenbarligen ske).
Tänk om folk viste hur svag jag känner mig... kommer på mig när jag fuskar mig igenom livet. Leker vuxen liksom. I tidningar står det om duktighetssyndromet, att det räcker att göra lagom bra i från sig... men tänk om jag inte ens gör lagom?!
Blir överaskad varje gång den här känslan kommer över mig, den totala värdelöshetskänslan.
Är det något jag är expert på så är det att skjuta problem till morgondagen.
Jag kan inte ens sätta ord på vad det är som känns konstigt förutom att något är fel och jag är ledsen, men vad det beror på vet jag inte... Skönt att jag blev ledsen hemma och inte på jobbet, vill inte vara en belastning för någon.
Nu har jag mått bra och varit harmonisk i två veckor sedan förra gången jag brast... och när jag mår bra finns inte problemet. Huvudet i sanden. Allt är bra och jag är den glädjespruta och energigivare som jag brukar vara.
Vet inte hur jag ska göra med Länshälsan och allt det där som jag tror skulle vara bra för mig.... Tar emot mer än jag kan beskriva att tala om det här med bossen. Liknande känsla som innan man gör slut eller något, ställa sig på kanten och hoppa. Hoppas jag vågar imorgon.
Possetiva tankar.
Blir varm i själen
... av era fina ord! Tack för att ni finns där och tycker om mig för den jag är. Även då jag bara kan komma på mina dåliga sidor och öser ut delar av mitt liv på bloggen...
Nu är bergodalbanan i alla fall på väg upp. Spännande liv. Idag har varit en bra dag men givande samtal bland annan med min papps. Han gav mig rådet att säga till folk på skarpen, om det börjar rinna över för mig med orden "om du ber mig om en sak till, så slår jag ihjäl dig* Han är underbar min pappa, det är ett som är säkert. :)
Idag är det torsdag, om en vecka är jag i Göteborg hos Per Erik! *Lycka*
Under isen, igen.
Varför kan jag inte skriva några glada inlägg för? Förstår inte vad som händer i mitt psyke och jag känner inte igen att jag mått så här tidigare...
Jag har haft en helt fantastisk helg med min älskling, som jag saknat och längtat efter honom, fest med vänner i lördags med massor av dans och en skön söndag. Igår på jobbet var jag tipptopp, uttryckte till och med att jag tycker att det är SÅ roligt på jobbet igen på APTmötet. Sedan blev det kväll och tips och trixkurs och jag hade inte roligt alls... förmodligen var förväntningarna för höga efter förra veckans urladdning och uppladdning av possetiv energi och glädje så det blev platt fall istället.
Å idag har inget gått som det skulle. Kände motviljan i mig redan på morgonen. Och vid tiotiden: Än ien gång ett sammanbrott av tårar och känslor av totalt misslyckande som både människa och medarbetare. Omöjligt att förklara känslan.... och när den kommer kan jag inte stoppa den heller, fast jag medvetet försöker "trycka bort" den. Utan det blir bara pannkaka av alltihop. Men när väl utbrottet av mental fosterställning inne på toaletten och dess efterdyningar hade ebbat ut så lyckades jag styra upp dagen och ge mina patienter sina behandlingar, bemöta med leenden och ögonkontakt, skicka med och boka nya tider, regga provtagningsremisser och dokumentera i Crossen pluss allt annat. Samt hålla känslorna inombords fram till jag väl satt på bussen hem igen.
Jag bllir så frustrerad när jag inte känner att jag kan styra över mina egna känslor.... Beror det på att jag faktiskt kanske är på tröskeln till den där väggen??
Jag vill inte vara en belastning! Jag vet att jag har en massa kvalliteter och så där, men det känns så orelevant på något sätt. Jag ser bara det negativa hos mig själv... och gräver ner mig i någon sorts negativ gegga! Inte alltid men just när det blir så här som det varit idag...
Nu ska jag vila så kanske jag orkar skriva ett glädjefyllt inlägg sedan.
Jag har haft en helt fantastisk helg med min älskling, som jag saknat och längtat efter honom, fest med vänner i lördags med massor av dans och en skön söndag. Igår på jobbet var jag tipptopp, uttryckte till och med att jag tycker att det är SÅ roligt på jobbet igen på APTmötet. Sedan blev det kväll och tips och trixkurs och jag hade inte roligt alls... förmodligen var förväntningarna för höga efter förra veckans urladdning och uppladdning av possetiv energi och glädje så det blev platt fall istället.
Å idag har inget gått som det skulle. Kände motviljan i mig redan på morgonen. Och vid tiotiden: Än ien gång ett sammanbrott av tårar och känslor av totalt misslyckande som både människa och medarbetare. Omöjligt att förklara känslan.... och när den kommer kan jag inte stoppa den heller, fast jag medvetet försöker "trycka bort" den. Utan det blir bara pannkaka av alltihop. Men när väl utbrottet av mental fosterställning inne på toaletten och dess efterdyningar hade ebbat ut så lyckades jag styra upp dagen och ge mina patienter sina behandlingar, bemöta med leenden och ögonkontakt, skicka med och boka nya tider, regga provtagningsremisser och dokumentera i Crossen pluss allt annat. Samt hålla känslorna inombords fram till jag väl satt på bussen hem igen.
Jag bllir så frustrerad när jag inte känner att jag kan styra över mina egna känslor.... Beror det på att jag faktiskt kanske är på tröskeln till den där väggen??
Jag vill inte vara en belastning! Jag vet att jag har en massa kvalliteter och så där, men det känns så orelevant på något sätt. Jag ser bara det negativa hos mig själv... och gräver ner mig i någon sorts negativ gegga! Inte alltid men just när det blir så här som det varit idag...
Nu ska jag vila så kanske jag orkar skriva ett glädjefyllt inlägg sedan.
Vad händer?
Jag fattar ingenting. Men jag hoppas och ber att det ska gå bra. Hoppas att det sitter på "bra" ställen. Blir så frustrerad av att inte kunna trösta och finnas där. Avståndet känns än mer påtagligt. Väntan. Och jag tycker att jag borde kunna ge svar, men det kan ingen göra.... Det är bara ofattbart.
Nu ska jag iväg och bugga.
Nu ska jag iväg och bugga.
