dansanka

Idag har jag varit hemma, förkyld och än mer utpumpad av jobbet... Hade just ett samtal med min kärakära vän Chatta. Hon fick mig att öppna ögonen än en gång i ordningen. Nu när vi har jobbat ihop några veckor så kunde hon förklara för tröga mig vad mitt problem kanske ligger i.

Kontrollbehov, gigatiskt... Jag har aldrig tänkt på mig själv som någon med just det behovet men när hon sa det så kunde jag bara hålla med. Jag vet hur jag vill ha det och jag vet att det blir bra, ordning och reda, snabbt och effektivt och med omtanke.

Jag vet redan att jag ger mer än vad jag orkar. Det verkar inte vara nyttigt att få en för stark relation med sina patienter. För det är många av kunderna som jag tycker är mina. Och många som nog tycker att jag är deras sköterska. Har nog varit på golvet för länge... tror inte att det är så bra. Ska önska att få mottagningsplaceringen efter Vickan, har som mål att klara av en månad utan att sluta i tårar. Tredje gången gillt liksom.

Undrar hur jag ska göra för att inte "ge" för mycket, inte råka lägga mig i andras jobb, inte lägga i turbon när redan femmans växel är i.


Längtar till Per Erik. Om en vecka och två timmar är jag i hans famn igen. Under tre dagar och fyra nätter är vi tillsammans på riktigt igen. Lycka lycka lycka! Kärlek och dans hela helgen.

Jag orkar snart inte med mig själv... hur kan jag vara så negativ?! Det känns som att efter de där dagarna för 2-3 veckor sedan när jag trodde att jag höll på att bränna ut mig på jobbet så har jag fokuserat alla energi just på jobbet. Att vara glad och trevlig och energisk där. Det fungerar hyfsat utåt tror jag, men innåt är det destå värre. Orkar/vill/har ingen lust att göra något när jag väl kommer hem. Tar min medicin sporadiskt, räkningarna ligger i travar bland alla andra papper och det är stökigt som bara den! Skjuter det bara på morgondagen. Körkortssatanstillstånd måste förnyas, 30årsfest måste planeras.

Förstår inte varför jag känner mig så instabil...

Har hela veckan (det är iof bara onsddag idag men det känns som jag arbetat två veckor i sträck) har vi varit en kort på mottagningen. Å så är jag förkyld. För att orka med att jobba har alla kvällsaktiviteter fått stå tillbaka... Ett är då verkligen säkert jag kommer aldrig att bli någon som lever bara för att jobba. Även fast jag tycker om mitt jobb och mina arbetsuppgifter!

Skäms otroligt för att jag gnäller och klagar och spyr galla ständigt och jämt men just nu så är det bara sånt som kommer ur mig om jag inte kniper ihop fullständigt.

Andas.

Orkar tyvärr inte skriva om allt underbart som hände i helgen men jag är tacksam för att jag fick vara med på det vackraste och mest känslofylda bröllopet i lördags och fick en helt suverän danskväll i fredags på erboda och fick ett skönt shoppinghäng i Birsta med fina vänner i söndags.

Nu ska jag försöka vända mina negativa tankar till energi och lust. Önskar mig själv lycka till med det...

Hallå! Jag undrar vart min vanliga danslust har tagit vägen. Maran är ju i princip här redan och jag känner ingenting. Inte ens packningshysteri.


Bara en oändlig saknad över att Han med stort H inte kommer att vara där... tråkigt, tråkigt som bara den. Det sliter i bröstet och är som en klump i magen av att inte veta när vi kan träffas igen. Det har bara gått 1,5 vecka sedan jag åkte där ifrån, men just nu känns det som ogreppbart lång tid.

Saknar dig!

Jag känner mig så tillfreds idag. Gårdagen genererade en massa spänning och det är skönt när den släpper. Fast jag vill göra det igen och bättre, ge mer känslor och få berätta mera. Men jag är nöjd ändå! Jag kände mig faktiskt lugn där framme vid micken trots att det skakade i armarna =) Nästa gång ska jag vara lugnare och tro på mig själv från början!

Nu har jag läst ut alla fyra böckerna av Stephenie Myer om Bella och Edward. Det är så tråkigt när det är över, när orden tar slut. Den serien var det bästa jag läst på flera år... faktiskt. Så så så bra böcker.

Så nu när boken är slut så ska jag ta tag i städningen och utrensningen igen.

Jag mår faktiskt bättre nu... Efter att jag berättade för min chef att jag inte mådde bra av min arbetssituation har jag lyckats få huvudet upp och och fötterna ner. Känner att jag har kontroll igen och känner glädje på jobbet. Har tänkt att problemet ligger hos mig och då tankarna blir negativa försöker jag bryta dem. Så nu tänker jag positiva tankar och försöker sova så mycket som det ba´ går!

Imorgon är det dax att sjunga. Ska plugga texten... Ska plugga lite av de andra sångerna oxå. Tänkte tvätta lite imorgonbitti oxå. Men en sak i taget. Som chefen sa. DU behöver inte springa fortare, det går inte att göra mer än en sak i taget. (Jag är inte riktigt överens med henne där, men jag kanske får bli det.)

Nu ska jag fortsätta på min bok.


Saknar att vara med den bästaste! Att det måste vara så länge till nästa gång :(

Det har varit en jobbig dag. Försöker bena i alla olustiga känslor som löper amok i mig. Det är formodligen en massa orsaker till att jag mår som jag gör. Imorse kände jag för första gången (vad jag minns, mitt minne är ju inte så överdrivet drillat) att det inte var roligt att jobba, jag kände olust, trötthet... det kändes inte roligt helt enkelt. Känslor som irritation, ledsenhet, negativ stress är inte lätt att gå runt och bära på flera gånger eller varje dag i veckan på jobbet. Vet att det syns på mig men jag försöker dölja det särskilt för min chef och naturligtvis för patienterna.

Å då slår det mig att det kanske är mig det är fel på? Jag kanske inte pallar för trycket? Eller så vill jag FÖR mycket, jag VILL ge patienterna så mycket mer än vad jag kan ge. Tid, bemötande, komunikation, kunskap, engagemang... jag vet inte. Självförtroendet är inte så starkt just nu. Inte alls. Verkligen inte på något plan. Negativ spiral. Tunnelseende. Osäkerhet. Jag ska ta tag i det imorgon, prata med A innan det går för långt.

Kan det vara 30 års krisen som är påväg??? Eller vidbränd Anka? Tanken slog mig för första gången idag. All psykisk press och stress både på jobbet och privat under det senaste året har kanske tagit ut sin rätt utan att jag har tagit det riktigt på allvar?

Att jag och PE är så långt ifrån varandra hjälper inte direkt till för att höja stämningsläget heller. Saknar, saknar, saknar, saknar och längtar efter honom så mycket.


*************************************************************

I alla fall så är det Konsert i Östersund på lördag. Stora kyrkan kl 18. Hoppas att många dyker upp. Känner fortfarande av ruset efter att jag sjöng för tjejerna på övningen idag. Det kommer att bli så roligt, det ser jag fram emot, verkligen.

Nu ska jag ta en kaffepralin och ett glas mjölk och hoppas på att det snart kommer att ringa på min telefon =)