Tillbaka i STHLM
Jag vill hitta något att buda på. Jag har en som jag ser som mitt hem, men jag försöker att inte bygga luftslott. Hoppas jag tycker om den när jag ser den oxå och att det inte känns för litet. Hoppas...
Dagarna i Sundsvall blev som jag hade önskat. Mycket aktiviteter, dans tre gånger, en massa häng med bästa Kakan, underbara Pajen och som grädde på moset även en FetFrans aka Hovling som dök upp som en bublande dröm på lördagskvällen! Mina Roffar och Biggis gigantiska familj i Indal :) Lite träning. Familjemys. Bilkörning!
Det här med krogen är en konstig företelse tycker jag... Man måste ju vara helt uppe i det blå för att det ens ska komma i närheten av de känslor som dansen ger bara man kör in på parkeringen.. Å det var jag inte igår, men vi hade roligt i alla fall.
Är ensam i fem eller sex dagar till. Vet inte hur det kommer att kännas till helgen när vi träffas igen. Har faktiskt ingen aning... Men det blir säkert bra.
Post Malung
Igår på vägen hem var det Blender på Högs loge. SÅ bra att vara där igen. Och även där fick jag ett underbart avslut på kvällen. Man kan inte vara annat än glad i Mr Lindymans kraftfulla armar. Och Blender gjorde oss inte besvikna :)
Nu är jag hemma i trygga säter. Det känns så skönt. Åkte till Indal och sprang Elljusspåret förut idag. Får se om jag hinner ta en sväng där imorgonbitti oxå innan vi far till Matfors.
Malung imorgon
Jag har ett stort lugn över mig... bara det känns konstigt. Tittade på två lgh idag. En som jag fick ont i magen av och en som ropade "hemma" till mig... hemmalgh låg dock lite för långt bort ifrån t-banan och mataffärer för att det skulle kännas riktigt bra. Men kanske. Svårt! Det är stora summor det handlar om och stora beslut, vill inte göra något förhastat.
Det känns märkligt att vara i nuvarande hemma, bland våra möbler och saker... utan PE och veta att jag inte ska bo här så länge till. Det är tyst. Men jag har börjat vänja mig redan.
Imorgonbitti blir det avfärd mot malung. Det är blandade känslor för mig. Men mest glädje att ha människor runt omkring mig som jag tycker om. Tror att jag kommer att uppskatta kramar mer nu är vad jag brukar. Saknar närhet väldigt mycket. Men jag tror samtidigt att jag kommer att vara väldigt noga med vilka jag vill vara nära också... jag känner mig skör. Hoppas verkligen att det blir bra dagar.
tankar och åter tankar
Jag försöker fokusera på det som jag tycker har varit negativt för att det ska gå lättare men inte fan blir det lättare av det. Känner sorg över att det inte gick som vi hade tänkt, att han inte är den man jag hade hoppats. Att jag inte var det han behövde. Men så tänker jag, tänk om vi bara gav upp och att allt hade blivit helt underbart, fantastiskt, perfekt om vi bara hade hållit ut... fast det är idioti att tänka så.
Tycker att det känns fruktansvärt att bara klippa av allting... vill ringa men låter bli. Både vill och orkar inte höra hans röst.
En stor stress är av det mer praktiska planet, vart ska jag bo!? Ska jag köpa något här? Ska jag flytta hem? Andra hand känns som en förkastlig lösning... dels att hitta och dels att kunna känna trygghet på något sätt.
En andra stress är att inte ingå i tvåsamhet längre... att inte dela vardagen, inte skratta, inte få vara nära, inte ha sin bästa vän tillgänglig alltid.
Livet är inte lätt.
Men jag har det ju ändå bra, försöker jag tänka. Jag har min familj, många vänner, jobb och dansen som är livsviktig för mig.
Neutralt och lugnt
Har dansat tre dagar den här veckan. Det har varit med blandade känslor. Tisdagen var jättebra, i vissa armar blir jag helt lugn i själen. Torsdagen var fruktansvärd... bland av de värsta danskvällar jag haft tror jag. Var tvungen att gå därifrån och ut i parken, länge. Tills jag fick parkera hos en fin vän under stor del av kvällen efter paus. Igår var det fantastiskt! Expanders gjorde hela min kväll. Jag hade kunnat låta bli att dansa en enda dans och bara lyssnat på dem och ändå haft en lika bra kväll i alla fall. Deras musik lyfte mig till skyarna. Inga gråtlåtar! Bara känsla, kärlek och röj utav bara f-n. <3
På torsdag bär det av till Malung. Hoppas på bra dagar, dans, vänner, lite party och förhoppningsvis fint väder. Bara att leva i nuet och ta tillvara på det, även då jag saknar. Men jag saknar inte hela tiden, inte alls. Det är det som jag kallar "varken eller läge" som att jag kopplat bort känslorna. Men nu kom de vist tillbaka igen...
Börjar ta in och se detta på ett mer tänkande sätt. Har kommit fram till att det var ett måste förr eller senare, att vissa saker måste finnas och att det blir bra bara jag hittar mitt nya bo att bygga i. Fast jag saknar min trygga famn att vila mot... den som inte längre är min. Där min trygghet fanns. Är glad över alla tankar vi delat... även fast jag blir arg ibland, ledsen ibland, uppgiven och förstörd ibland. Tycker så mkt om. Det kan jag inte sluta att göra bara. Det får ta den tid det tar. Jag har inte bråttom just nu.
Tomhet i kubik
Borde sova och försöka få ner volymen på ögonlocken lite innan dansen ikväll. Men allting går så långsamt för mig.
Lyckades inte vara glad en sekund på jobbet idag och att ta på sig en neutral fasad och försöka le och se patienterna i ögonen är inte lätt i längden.
Just nu känns det som att jag aldrig vill gå in i något med någon annan igen. Kärlek, vad är det? Tror inte att det finns någon "den rätte" för mig längre. Tror inte på olikheter heller. Att olikheter skulle kompletera varandra är ett dåligt förslag... tyvärr. Hur ska jag kunna laga mig själv känslomässigt och mentalt? Men det är väll för tidigt för det i och för sig. Om det bara inte kändes så tomt innuti.
Och så går en dag av livet
Jag förundras över livet... att det ska vara så svårt att njuta av stunden. Nu känner jag i och för sig ingen lust till att njuta över huvudtaget. Känner mig besviken på framtiden, ledsen och framför allt tom. Märker att jag sitter och stirrar rakt ut i ingenting. Vågar inte ta in. Försöker att tänka så lite som möjligt. Le och vinka. För så fort som garden går ner så kommer alla känslorna och tankarna som en kaskad och sliter hjärtat ur kroppen. Men det är väl så det ska vara nu. Saknar....
Jag kan fixa allt men just nu är jag så trött så jag vet inte hur jag ska orka göra något.
Nu ska jag packa dansväskan och fortsätta hoppas på att hitta skjuts till Skultuna. Behöver verkligen, verkligen dansa imorgon, vill fylla varje sekund med annat än tankar.
Nya vägar och nya blad
Jag har tänkt mycket på hur jag är... den aldrig sinande frågan "vem är jag" har cirkulerat i mina tankar länge.
Börjar nog komma fram till svaret på frågan mer och mer men inte trodde jag att det skulle ta sådan tid. Det är svårt att ta på. Min avundsjuka på människor med drivkraft och naturlig pondus, skinn på näsan och starka åsikter. Jag börjar förstå att jag inte skulle vara jag om jag försöker vara någon annan.
Allt jag är med om berikar mig. De sista åren har givit mig massor... massor med känslor, kärlek, nya tankesätt, vänskap, upplevelser. Jag är så tacksam.
Framtiden är en konstig plats. Undrar hur min blir.