dansanka

Har börjat tänka mycket på det... eller börjat, det tänker jag på väldigt ofta. Kanske för att jag har det jobb som jag har. Jag märker att jag börjar må bättre just för att jag orkar med och kan njuta av mötet mellan mig och de människor som jag får äran att träffa på jobbet. Känna den där lyriska glädjen när man går ut ifrån en sal att ingen kan arbeta med något bättre än jag i världen! Ibland blir det så extra tydligt. Både i dag och i fredags fick jag träffa två kvinnor som berörde mig på djuptet. Bara att sitta bredvid, få höra ett levnadsöde, se kampen, bevitna glädje som blandas med gråt då alla känslor går i varandra, vissa människor ger så mycket utan att veta om det. Bara genom att finnas. Att få ta emot den närheten, glädjen och sorgen, livslust och vilja när man inte vet hur någonting blir. När livet själv är den största osäkerheten. Vi människor är så starka när vi måste. Det är en ynnest att få ägna sig åt det jag gör... Att kunna hjälpa och förhoppningsvis vara ett stöd, ge trygghet och underlätta i en ofattbar tid är fantastiskt. Men ibland så tänker jag att varför, varför, varför var just du tvungen att bli sjuk. För alla blir inte friska och det är inte alla som får leva.

Har levt med delar av mitt bohag i plastkassar i helgen... är så otroligt tacksam för att jag har vänner som erbjuder sovplats men det är så frustrerande och jobbigt att inte ha sina saker runt om kring sig. Inte vara i sitt hem. Inte ha internet, som hjälper till att ta bort tankar och få tiden att gå.

Längtar så efter att få flytta in på Uppfartsvägen... längtar. Vill shoppa möbler, lägga saker på sin plats, göra mig ett hem. En trygg plats att landa i.

Helgen har varit ganska intensiv, i alla fall på kvällstid. Fredag hämtade Jiet mig och mina påsar för att sedan åka till fantastiska Anna i Ulriksdal. Tjejmiddag med tre smålandsbrudar, jag och (världen är liten) en tjej ifrån Rossön, Linnea som är släkt med min kusins man på något vänster. Vi åt en gudomlig måltid bestående av grillat vildsvin och kyckling, kantareller, majs och allt möjligt gott. Drack gott gjorde vi uppenbarligen oxå... hej och hå. Några timmar på Lemonbar gick fint det oxå.
Lördag var det vila på tapeten, gick så där men framåt kvällen styrde jag och Hovling upp en afton på Söder. Creps i alla dess former med Äppelmust i glasen. Gott! Underhållningen (förutom nöjet att umgås med obeskrivliga Lina) var Midnattsloppet som gick runt söder. Vi stod och såg på folkfesten i orangea tröjor ett bra tag för att få se och heja på Helena men det gick sådär. Däremot dök de springande Clownerna Rickard och Matts upp så vi fick heja på dem i stället : )

Just nu är jag hemma igen. Ska sätta mig ner och göra en budget, kolla ikea.se och annat smått och gått. Får se när P kommer hem.

Är nog för trött för att skriva. Längtar efter min lgh... väldigt mkt. Men kom igårkväll på att när jag väl flyttar på riktigt lär en ny kris komma och flåsa mig i nacken. Men det får jag ta då... fast jag skulle vilja bli klar med allt nu! Det var skönt att träffa P igen. Det var som om vi inte hade varit ifrån varandra alls. Men definitivt konstigt att vara bredvid varandra och inte vara tillsammans. Men det var ändå lättare än jag trodde att det skulle vara. Trots att jag bölade jag vet inte hur mkt på Våladansen, men det var många orsaker som spelade in där, just då. Och jag känner att jag bryr mig inte, eller orkar inte bry mig va folk tycker, tänker och gissar hur saker ligger till. Inte för att jag tror att folk lägger ner så mycket tankekraft på vad jag gör eller inte gör med mitt liv. Eller så finns det det.

Jag tycker att det är jättejobbigt att skiljas ifrån honom samtidigt som jag ser posetivt på framtiden. Ser de bra delarna med att vi inte ska vara ett par. Jag känner mig mer som Ann-Katrin nu... mindre behov av att anpassa mig till någon jag inte är, även fast jag ibland skulle vilja vara den jag försöker anpassa mig till att vara ibland. 

Danserna tillsammans igår och i lördags var eller är.... ja, vad ska jag säga, de är perfekta på något sätt. Vi kan varandras dans in i minsta detalj. Hoppas att det kan fortsätta så. Vill gärna ha kvar den känslan... Men det är förmodligen en naiv tanke. Det lär vara svårt när det kommer in någon ny person... Eller så kanske danslusten till varandra försvinner av sig självt med tiden. Men det är en jobbig tanke.

Undrar när, om jag kommer att orka, vilja, våga träffa någon ny man för ett allvarligt förhållande... Känns som ljusår bort i framtiden. Jag kan tänka mig att en del tror att jag inte kan leva utan en relation. Jag har inte varit singel många månader av mitt vuxna liv. Men så tänker inte jag alls. Jag har inga problem att vara själv. Å jag tror att jag kommer att vara ensam länge nu... men med vänner och dans runt omkring mig.

Är så hjärtinerligt glad över mina nära, nära vänner! TACK för att ni finns.

Blev så överaskad när dippen kom över mig, det är som ett hugg i magen... eller ett slag i ansiktet. Nu sitter jag igen här i soffan (som inte är min) stirrar ut på löven som rör sig i vinden. En utsikt jag inte ska ha länge till. Tack och lov är löven gröna och sitter kvar på träden. Alltid något.

Känner en enorm stress över att hitta en lägenhet som jag vill bo i. Tänk att tacka ja till något och dan efter trillar lägenheten med stort L in på hemnet... otroligt stressad över det. Stora summor. Stora beslut. Orka! Men just nu orkar jag inte. Sitter i kaoset med ouppackad väska, saker här och var, disk i hon och känner mig allmänt olycklig. Tänker att "ta tag i det du ska göra bara" och så kommer en enorm trötthet över mig.

Tittat på två ok lgh, en igår och en idag. Vet inte? Vänta på nya objekt? Svårt så in i H tycker jag att det är.

Vill sova och vakna till en färdig verklighet. Men ett hem och med lugn och ro och trygghet innom mig. Hoppas att helgen kan föra mig in i dansbubblan igen... Även då det inte går att leva i en verklighetsflykt hela tiden. Men det är skönt.