Livet

Har börjat tänka mycket på det... eller börjat, det tänker jag på väldigt ofta. Kanske för att jag har det jobb som jag har. Jag märker att jag börjar må bättre just för att jag orkar med och kan njuta av mötet mellan mig och de människor som jag får äran att träffa på jobbet. Känna den där lyriska glädjen när man går ut ifrån en sal att ingen kan arbeta med något bättre än jag i världen! Ibland blir det så extra tydligt. Både i dag och i fredags fick jag träffa två kvinnor som berörde mig på djuptet. Bara att sitta bredvid, få höra ett levnadsöde, se kampen, bevitna glädje som blandas med gråt då alla känslor går i varandra, vissa människor ger så mycket utan att veta om det. Bara genom att finnas. Att få ta emot den närheten, glädjen och sorgen, livslust och vilja när man inte vet hur någonting blir. När livet själv är den största osäkerheten. Vi människor är så starka när vi måste. Det är en ynnest att få ägna sig åt det jag gör... Att kunna hjälpa och förhoppningsvis vara ett stöd, ge trygghet och underlätta i en ofattbar tid är fantastiskt. Men ibland så tänker jag att varför, varför, varför var just du tvungen att bli sjuk. För alla blir inte friska och det är inte alla som får leva.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0