dansanka

Semestern för 2011 är avklarad. Just nu vill jag att tiden både ska gå fort och långsamt. Vill att det ska fortsätta att vara sommar länge till. Njuta av livet. Samtidigt vill jag att allt med lgh och flytt och omstart skall vara klart. Hitta nya vägar och vanor. Försöka ta det lugnt och inte hetsa. Jag har tid. Livet är nu. Jag är stark... kanske just för att jag är svag också.

Jag vill hitta något att buda på. Jag har en som jag ser som mitt hem, men jag försöker att inte bygga luftslott. Hoppas jag tycker om den när jag ser den oxå och att det inte känns för litet. Hoppas...

Dagarna i Sundsvall blev som jag hade önskat. Mycket aktiviteter, dans tre gånger, en massa häng med bästa Kakan, underbara Pajen och som grädde på moset även en FetFrans aka Hovling som dök upp som en bublande dröm på lördagskvällen! Mina Roffar och Biggis gigantiska familj i Indal :) Lite träning. Familjemys. Bilkörning!

Det här med krogen är en konstig företelse tycker jag... Man måste ju vara helt uppe i det blå för att det ens ska komma i närheten av de känslor som dansen ger bara man kör in på parkeringen.. Å det var jag inte igår, men vi hade roligt i alla fall. 

Är ensam i fem eller sex dagar till. Vet inte hur det kommer att kännas till helgen när vi träffas igen. Har faktiskt ingen aning... Men det blir säkert bra. 

Vilka dagar det har varit... Känsloläget har varit fullständigt lyriskt och jag har kännt mig totalt bortskämd och previligerad av alla de fantastiska danserna jag har fått under dagarna i Malung. Att de som jag mest av allt vill dansa med även vill dansa med mig är... ja en härlig insikt. Men dansen har verkligen varit som en bubbla, en bubbla som skyddat mot verkligheten. När sista extradansen tonade ut i lördags var det som att alla känslor kom tillbaka igen. Fantastiska Togge i Zlips behövde bara säga att jag såg trött ut när vi kramades så kom tomheten och ledsenheten som en våg över mig igen. Det blev en lååång kram.

Igår på vägen hem var det Blender på Högs loge. SÅ bra att vara där igen. Och även där fick jag ett underbart avslut på kvällen. Man kan inte vara annat än glad i Mr Lindymans kraftfulla armar. Och Blender gjorde oss inte besvikna :)

Nu är jag hemma i trygga säter. Det känns så skönt. Åkte till Indal och sprang Elljusspåret förut idag. Får se om jag hinner ta en sväng där imorgonbitti oxå innan vi far till Matfors.

Jag förstår ju att jag är i en kris, och att en sådan går upp och ner. Gick till jobbet idag men det gick inte. Började grina så fort jag såg Radiumhemmet. Trodde att jag hade slutat kunna gråta. För de senaste tre dagarna har jag börjat men slutat på en gång. Nästan inga tårar bara en tom känsla och en initiativlöshet som är svåröverkomlig. Jag trodde ändå att jag skulle vara mer förberedd känslomässigt, vi hade ju pratat länge om det här. Ett par månader, intensivt. Tid som har varit ömsom glädje ömsom förtvivlan och sorg. Jag var ju delaktig i beslutet, tillslut, men ändå känns det inte så nu. Stundvis känner jag mig tacksam över de där månadernas viktiga diskussioner medan andra gånger känner jag mig lurad. Men på vilket sätt kommer jag inte helt fram till men det är en stark, stark känsla. Inte för att det spelar någon roll...

Jag försöker fokusera på det som jag tycker har varit negativt för att det ska gå lättare men inte fan blir det lättare av det. Känner sorg över att det inte gick som vi hade tänkt, att han inte är den man jag hade hoppats. Att jag inte var det han behövde. Men så tänker jag, tänk om vi bara gav upp och att allt hade blivit helt underbart, fantastiskt, perfekt om vi bara hade hållit ut... fast det är idioti att tänka så.

Tycker att det känns fruktansvärt att bara klippa av allting... vill ringa men låter bli. Både vill och orkar inte höra hans röst. 

En stor stress är av det mer praktiska planet, vart ska jag bo!? Ska jag köpa något här? Ska jag flytta hem? Andra hand känns som en förkastlig lösning... dels att hitta och dels att kunna känna trygghet på något sätt.

En andra stress är att inte ingå i tvåsamhet längre... att inte dela vardagen, inte skratta, inte få vara nära, inte ha sin bästa vän tillgänglig alltid.

Livet är inte lätt.

Men jag har det ju ändå bra, försöker jag tänka. Jag har min familj, många vänner, jobb och dansen som är livsviktig för mig.

Har haft två lugna dagar nu på känslofronten... känns som att jag gått in i något varken eller läge vilket är skönt men samtidigt jobbigt för tanken på att nästa period av att vara tokledsen bara kommer närmare ju längre jag mår okej. Sprang runt Råstasjön idag och det kändes skönt. Planen är att jobba på måndag. De här två dagarna när jag varit hemma har faktiskt gått jättefort trots att jag inte gjort någonting igentligen. Något jag har märkt är vilka fina vänner jag har runt omkring mig både nära och på distans. Sms och telefonsamtal och kramar. Tack!

Har dansat tre dagar den här veckan. Det har varit med blandade känslor. Tisdagen var jättebra, i vissa armar blir jag helt lugn i själen. Torsdagen var fruktansvärd... bland av de värsta danskvällar jag haft tror jag. Var tvungen att gå därifrån och ut i parken, länge. Tills jag fick parkera hos en fin vän under stor del av kvällen efter paus. Igår var det fantastiskt! Expanders gjorde hela min kväll. Jag hade kunnat låta bli att dansa en enda dans och bara lyssnat på dem och ändå haft en lika bra kväll i alla fall. Deras musik lyfte mig till skyarna. Inga gråtlåtar! Bara känsla, kärlek och röj utav bara f-n. <3

På torsdag bär det av till Malung. Hoppas på bra dagar, dans, vänner, lite party och förhoppningsvis fint väder. Bara att leva i nuet och ta tillvara på det, även då jag saknar. Men jag saknar inte hela tiden, inte alls. Det är det som jag kallar "varken eller läge" som att jag kopplat bort känslorna. Men nu kom de vist tillbaka igen...

Börjar ta in och se detta på ett mer tänkande sätt. Har kommit fram till att det var ett måste förr eller senare, att vissa saker måste finnas och att det blir bra bara jag hittar mitt nya bo att bygga i. Fast jag saknar min trygga famn att vila mot... den som inte längre är min. Där min trygghet fanns. Är glad över alla tankar vi delat... även fast jag blir arg ibland, ledsen ibland, uppgiven och förstörd ibland. Tycker så mkt om. Det kan jag inte sluta att göra bara. Det får ta den tid det tar. Jag har inte bråttom just nu.

Just nu känns det som att jag aldrig kommer att må bra igen, finna mig min plats i livet, i stockholm... men jag vet ju av tanke och erfarenhet att det inte är så. Att allt lättar och går över med tiden. Men jag vill ju inte själv bli bortglömd! Fokusera... FOKUSERA! Jag vet inte hur jag ska lyckas med det, att lösa det praktiska. Fastnar bara i soffan, stirrandes på börkarnas löv i blåsten utanför. Förutom när jag maniskt fb surfar eller plöjer Hemnet där inte mkt händer.

Borde sova och försöka få ner volymen på ögonlocken lite innan dansen ikväll. Men allting går så långsamt för mig.

Lyckades inte vara glad en sekund på jobbet idag och att ta på sig en neutral fasad och försöka le och se patienterna i ögonen är inte lätt i längden.

Just nu känns det som att jag aldrig vill gå in i något med någon annan igen. Kärlek, vad är det? Tror inte att det finns någon "den rätte" för mig längre. Tror inte på olikheter heller. Att olikheter skulle kompletera varandra är ett dåligt förslag... tyvärr. Hur ska jag kunna laga mig själv känslomässigt och mentalt? Men det är väll för tidigt för det i och för sig. Om det bara inte kändes så tomt innuti.

Det var länge sedan jag skrev något här nu och det är av olika orsaker. Men idag känner jag att det är dax. Känns ovant bara, har blivit van vid att vara eftertänksam och inte bara ösa ur mig mina tankar och känslor som jag kanske gjorde förut. Jag tror att det är bra att ha någon sorts jämnvikt.

Jag har tänkt mycket på hur jag är... den aldrig sinande frågan "vem är jag" har cirkulerat i mina tankar länge.
Börjar nog komma fram till svaret på frågan mer och mer men inte trodde jag att det skulle ta sådan tid. Det är svårt att ta på. Min avundsjuka på människor med drivkraft och naturlig pondus, skinn på näsan och starka åsikter. Jag börjar förstå att jag inte skulle vara jag om jag försöker vara någon annan. 

Allt jag är med om berikar mig. De sista åren har givit mig massor... massor med känslor, kärlek, nya tankesätt, vänskap, upplevelser. Jag är så tacksam. 

Framtiden är en konstig plats. Undrar hur min blir.