dansanka

Maran. Dansmaran i Övik. Pratade med Lars i Zlips efter dansen i lördags om att marorna inte drar lika många människor längre. Folk vallfärdar inte från landets alla hörn längre då utbudet och konkuransen har ökat. Men trots det så är och består Öviksmaran som den ursprungliga och mest känslomässiga danshelgen. I alla fall för mig. Årets mara var helt okej, inga direkta förväntningar, inte så mkt marahysteri eller glädje som uppladdning heller, men helt okej. Det är ju inte så konstigt att jag inte har laddat något direkt.

Några höjdpunkter:
Expanders när de spelade två av mina favoritlåter som går sjukt fort. Hade turen att jag satt då och kunde njuta av deras scenspråk och energi, LOVE IT. Det finns bara de som är som de är. Anarkisterna från norr! Tokskrattanfallen i rum 236 under "norsk karaoke" bland annat, LOVE IT! Underbara männniskor! Äntligen dans med F.M. igen! Mycket känsla. Vilken tur att jag vågade bjuda upp för jag har velat göra det länge. Buggarna med L. sååååå roliga :) Och de galna danserna med R, jag kände mig som ett vilt porlande vatten då. Men skratten nere på damtoan lyste nog upp min kväll mer än någon dans. Mina vänner <3.

Många tankar och funderingar och känslor har målat helgen också. Livet är spännande, väldigt spännande. Men jag försöker att ta en sak i taget. Saker brukar ju klarna och lösa sig med tiden. Å det är ju bara jag som har lösningen för hur mitt liv blir.

Idag har jag varit på möte med banken. Lånet och alla papper är klara. Nu är det bara tre veckor kvar. Känns vääääldigt konstigt. Är ömsom lugn och ömsom orolig. Framtid. Beslut. Rätt och fel.