dansanka

Solen har lyst från en klar himmel sedan jag kom hem igår. Full sommarvärme. Sitter på bakongen, och det är till och med skönt i skuggan då solen döljs av grannhuset vid den här tiden. Spotify i lurarna och det är rätt så skönt att leva. Hade jag inte varit sjuk så hade jag dock innte suttit här för mig själv utan varit påväg till tangokurs med efterföljande milonga. Men sommaren är lång (försöker jag intala mig). Det kommer fler danser.

Ska bli skönt att jobba imorgon. Bara att få träffa och prata med folk igen känns underbart. Längtar efter sällskap.

Nä nu hade jag inget mer att skriva märker jag.

Kristihimmelfärd. Är långledig hemma i Säter och då passar virusarna på att anfalla från alla håll. Men men jag ska inte klaga, har inte varit sjuker sedan oktober. Klagar gör jag förvisso ändå, missar Expanders i Gävle ikväll och det känns sådär. Samt en massa pyssel hemma på gården. Trädgårdspyssel är bland det bästa jag vet!

Livet rullar på. Jag känner mig tillfreds och har fullt upp med olika saker. Främst är det Tangodansen som har bitit mig ordentligt! Det är så spännande att lära sin kropp att reagera på ett annat sätt än i foxen. Ta förning på ett nytt sätt och försöka lära sig de sociala koderna i en ny grupp. Tillfredställelsen är stor när vissa stegkombinationer sitter och en mer avslappnad känsla kommer i min följning.

Känner mig glad och nöjd. Försöker att inte tänka på normer och hur livet "ska" vara. Jag vill inte leva som normen, det har jag kommit fram till. Så nu tänker jag bara köra på och leva livet som jag vill ett tag.

Sommaren känns lovande. Snart ska jag och Jiet åka på semester och det ser jag MYCKET fram emot. Och efter det ligger sommardagarna och kvällarna som ett pärlband och väntar på att få upplevas en efter en.



Glad och lycklig är målet och där är jag allt som oftast just nu.

Ibland vill jag bara ta en paus. När det blir för mycket. När hjärnan, hjärtat och själen inte orkar och börjar säga ifrån. Jag tror att det är därför jag känner mig så kall och avstängd från och till.

Vad är det jag vill. Jag fyller min tid frenetiskt för att inte ha tid att tänka. Men jag blir trött samtidigt. Jag vet att jag inte kan fly från besluten. . . Men det är så komplext. Tänker jag på vissa saker så är det självklart åt ena hållet, på andra saker lika självklart åt det andra. Att det är svårt att fatta beslut är kanske svaret.

Kärleken är gratis men allting har ett pris.

Jag är så helsikes trött på att vara nere. Önskar att jag kunde sparka mig själv i rumpan och säga nu skärper du dig! Du är bra som du är, tro på dig själv, var glad! Men det går inte, jag lyckas inte med det. Jag bara ältar och tvivlar och funderar.. Kommer ingen vart som vanligt. Har inte lust med något. Orkar inte.

Jag känner det som att jag har lurat alla med att jag är bra medans jag inuti bara känner mig misslyckad och dålig.

Jag är så trött på mig själv.

Har lust att skriva fast jag vet inte om vad... känner att behovet finns där. Mycket av mina tankar rör företeelsen att vara vuxen. När är man det?? Vill man vara det? Måste man vara vuxen...? Ja jag vet inte. Automatiskt känner jag att det där med att vara vuxen låter inte så vidare värst skoj. Men jag borde kanske tycka att det skulle vara lämpligt snart. För hur länge kan man stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om att även jag blir äldre.

Jag är inte så förtjust i mallar och färdiga koncept, det har jag märkt mer och mer faktiskt. De skojar med mig på jobbet att jag är en kattmänniska då jag spjärnar emot när det blir tal om att vi ska börja dela luncher oavsätt om det passar eller inte. Flexibelt vill jag ha det!

Blir så trött när jag inte kommer framåt! Det känns som om att jag vore fast i en mental bubbla och varken kan tänka eller känna eller göra någonting. Men jag kanske bara ska följa med även fast det inte känns rätt att inte vara klar över vad jag vill...

Önskar att jag vore normal... att jag följde normen i hur man brukar leva livet. Vore inte det lättsamt?

Hemmakväll med mig själv. Det är inte precis så man blåser cerpentiner av skojighet. Eller så är det för att jag varit hemma och varit sjuk i tre dagar och därför är utråkad av mitt egna sällskap. Eller för att det är tänkt att jag ska flytta nu i dagarna och ensamhemmakvällarna lär öka drastiskt. Sak samma det är bedrövligt omständigt allting. Mår igentligen bara riktigt bra när jag är nära eller när jag dansar. Så det är inte så konstigt att jag dansar som en galning.

I måndags var allt som vanligt. Så underbart det är med den tryggheten och närheten. Knepigt. Eller är det knepigt? Det kanske är lätt och det är jag som är rädd för att bli sårad eller för att såra. Jag är trött på att tänka och trött på att få frågor från de som inte vet någonting.

Känner mig frustrerad och irriterad. Och inte så särskilt sugen på att skrapa, spakla och slipa på Uppfartsvägen. Men det kanske känns roligare när vi har köpt tapeter imorgon.

Jag måste skaffa mig en riktig dagbok så jag kan skriva alla mina tankar. För detta känns bara så frustrerande kortfattat allting. För jag skriver ju i huvudsak för min egen skull och för mitt eget minne inte för att andra ska veta hur jag mår innuti... Och det är det som är innuti som jag behöver få ner på papper.

....vilken rubrik jag väljer för allt jag skriver om handlar om mig. Om mig och den som betyder mest och påverkar mig mest. Guud va jag längtar efter ordning och reda i mitt känsloliv! Blir så frustrerad. Sitter i soffan. Sover för lite. Håret är smutsigt trots att det inte ens är ett dygn sedn jag tvättade det senast. I obalans. Det var bedrövligt länge sedan jag tränade.

Försöker föreställa mig hur det kommer att kännas i mitt nya hem. Måste packa. Föra över insatsen till SEB. Beställa internet. Kolla elbolag. Beställa hem kurslitratur till Cyt.kursen i november. Köpa säng och soffa.

Sluta vara arg och besviken över att mitt liv är ett kaos. Försöka reda ut kaoset i stället. Men det är inte så lätt. Jag vill inte trycka undan känslorna, det känns i och för sig som att jag gör det redan för det trycker i bröstet. Som om jag vore till brädden fylld av tankar, känslor och åsikter som jag inte får ut.

Jag önskar verkligen att jag skulle kunna vara lugn och normal. Tycka att ett lugnt hemmaliv skulle vara den optimala tillfredställelsen. Inreda, pyssla, baka, ta hand om familjen och jobba. Kanske kan jag bli en sån människa någon gång? När jag tänker så rusar tankarna tillbaka till hur jag kände när jag levde i mitt svartsjuka förhållande... när jag lät bli att dansa för att undvika nattliga timmeslånga diskussioner. Hur instängd jag kände mig. Att jag kunde ge upp mitt dansliv! Det jag levde för, endast för att undvika konflikter och göra den andre nöjd. Det tycker jag fortfarande är konstigt och pinsamt svagt av mig.

Jag har inte lika stort behov av bloggen just nu som då jag började om igen i Juli. Men textandet är viktigt för mig. Det är konstigt hur bra jag mår när mina fladdriga tankar, känslor och åsikter kommer ner på pränt. Allt blir tydligare för mig då. Så till största del skriver jag för min egen skul. Till någon del för att få bekräftelse på att det jag tycker och tänker är viktigt.

Vaknade idag med ilska i mig igen. Undrar när den ska släppa. Bara jag tänker på det nu känner jag hur hjärtat slår hårdare och fortare... Det är konstigt att jag blir arg eller irriterad så sällan. Har bara ett obehag i mig ibland som inte kommer ut, ja förutom nu då efter specefika möten. Har nog extremt starka försvarsmekaniskmer. Kanske för att undvika konflikter? Jag vet inte.

Idag har nästan hela dagen gått åt till vila. Har sovit flera gånger, men är inte alls piggare för det. Har varit ute flera gånger i veckan som varit och då blir det inte så mycket sömn. Men nu ska jag ta och försöka ta mig i kragen och fräscha till mig lite. Myskväll med Maria väntar :)

Första dagen på länge som jag inte har haft något inplanerat. Väldigt skönt om man bortser från efterslängarna av gårdagen bravader i Sumpans berömda glädjekvarter. Har hur som helst lyckats vara ganska produktiv ändå, fixat saker jag skjutit upp. Även då jag har en hel del sådana saker kvar... så som bredband och sånt i nya lägenheten. Tolv dagar kvar... Tills jag får boa in mig i något nytt som ska bli ljust och fräscht och förhoppningsvis varmt och välkomnande till alla vänner jag vill ha där och till mig själv.

Kan inte föreställa mig alls hur det kommer att kännas. Att vara själv igen. Att bygga upp en innre känsla av trygghet i mig själv. Även fast jag är ganska trygg så finns det stora sjok av osäkerhet som visar sig ibland. Att få något helt eget som jag fixat själv, där jag bestämmer hur och när jag vill göra saker. Utan mallar, utan regler. Där jag bestämmer själv utan att automatiskt trilla tillbaka i det sjukligt starka behovet av att göra andra till lags i första hand och mig själv i någon hand som ligger betydligt längre bort.

Men det innebär samtidigt att jag gör det själv. Men jag vet att jag klarar det. Även fast det känns tomt. Det starkaste är rädslan att förlora igen... men det är ju svårt att både äta och spara kakan. Jag vet inte. Känner mig förvirrad och splitrad. Men jag måste försöka tänka på mig och mitt liv. Vad är bäst för mig... det vet jag nog inte förrens långt senare. Andas och leva här och nu. Det är nog inte så dumt.

Maran. Dansmaran i Övik. Pratade med Lars i Zlips efter dansen i lördags om att marorna inte drar lika många människor längre. Folk vallfärdar inte från landets alla hörn längre då utbudet och konkuransen har ökat. Men trots det så är och består Öviksmaran som den ursprungliga och mest känslomässiga danshelgen. I alla fall för mig. Årets mara var helt okej, inga direkta förväntningar, inte så mkt marahysteri eller glädje som uppladdning heller, men helt okej. Det är ju inte så konstigt att jag inte har laddat något direkt.

Några höjdpunkter:
Expanders när de spelade två av mina favoritlåter som går sjukt fort. Hade turen att jag satt då och kunde njuta av deras scenspråk och energi, LOVE IT. Det finns bara de som är som de är. Anarkisterna från norr! Tokskrattanfallen i rum 236 under "norsk karaoke" bland annat, LOVE IT! Underbara männniskor! Äntligen dans med F.M. igen! Mycket känsla. Vilken tur att jag vågade bjuda upp för jag har velat göra det länge. Buggarna med L. sååååå roliga :) Och de galna danserna med R, jag kände mig som ett vilt porlande vatten då. Men skratten nere på damtoan lyste nog upp min kväll mer än någon dans. Mina vänner <3.

Många tankar och funderingar och känslor har målat helgen också. Livet är spännande, väldigt spännande. Men jag försöker att ta en sak i taget. Saker brukar ju klarna och lösa sig med tiden. Å det är ju bara jag som har lösningen för hur mitt liv blir.

Idag har jag varit på möte med banken. Lånet och alla papper är klara. Nu är det bara tre veckor kvar. Känns vääääldigt konstigt. Är ömsom lugn och ömsom orolig. Framtid. Beslut. Rätt och fel.

huvudet trycker och axlarna spänner och ögonen svider. Har packat inför Övik och för några veckor i Jiets lgh nu. Konstigt att det är dax. Känns som att jag skulle behöva sova i två dar för att komma över den här tröttheten jag har.

Vi hade konflikthanteringsföreläsning med länshälsan idag. Jag är inte så förtjust i konflikter eller konfrontationer. Men det är tydligt att det inte går att spatsera genom livet utan att irritera och såra på vägen. Jag orkar snart inte bry mig om något tror jag. Vad jag än gör så kan det bli fel. Mitt liv känns ogreppbart. Jag har inga framtidsvissioner just nu. Visst planen är att plugga men det har ju inte med mitt riktiga liv att göra. Det är bara en förlängning av arbetslivet.

Det känns läskigt när jag tänker att "nä mitt liv kommer nog aldrig att följa normen". Normen med familj, hemmaliv där allt rullar på i invanda mönster.. Känns konstigt. Som psykologen idag sa på gruppföreläsningen "ja, du känner så och så men vad TÄNKER du då?" Ja vad i friden tänker jag... jag vet att NU, just nu är tanken på familjeliv, ett barn, en liten människa som vuxit i min kropp väldigt avlägsen. Inte själva människan, att träffa sitt barn är säkert det största man kan tänka sig, men allt annat. Skit samma. Jag behöver inte tänka på att välja varken det ena eller andra livet då jag är ensam nu. Men stressen finns hos mig. Naturligtvis.

Det är så konstigt när jag skriver så här. När jag sätter mig ner vid datorn har jag kanske första raden, på sin höjd klar för mig. Det som kommer sedan bara kommer. Men den gemensamma nämnaren är framför allt känslor, tankar och ovishet inför framtiden.

Känner mig så sjukt ostabil idag... allt känns jobbigt och tungt och svårt och ogreppbart. Mental trötthet tror jag. VILL att det ska bli 30 september på en gång. Att vänta känns jobbigt. Att inte ha ett hem är fruktansvärt jobbigt. För ett sådant har jag inte nu. Lånar bara mitt invanda utrymme här på vintervägen några dagar till. Känns som att jag får vara här av vänlighet och sådant vet man ju inte hur länge det håller i sig. Känns som att allt är förändrat . Och det är klart att det är då vi har gjort slut. Men det känns extra förändrat nu. Känner avunsjuka när jag ser "perfekta par". Och ibland önskar jag att det vi var hade varit perfekt. Men det var det ju inte.

Fy fan för relationer. Jag har sagt det förut men ALDRIG mer, vill inte, orkar inte, kommer inte att våga igen...

Nä inget blir bättre av tårar men det är något jag är förbannat bra på. Nu ska jag ut och springa om fötterna håller.