Dippdeppdal
Jobbet och arbetskamraterna finns i tankarna mest hela tiden. Vaknade av att jag grät imorse, drömde värsta stressdrömmen om jobbet där patienterna fick vänta, jag var så sen så det backade blod ända upp i droppkammaren (vilket är en omöjlighet om inte påsen ligger på golvet, men i en dröm kunde det uppenbarligen ske).
Tänk om folk viste hur svag jag känner mig... kommer på mig när jag fuskar mig igenom livet. Leker vuxen liksom. I tidningar står det om duktighetssyndromet, att det räcker att göra lagom bra i från sig... men tänk om jag inte ens gör lagom?!
Blir överaskad varje gång den här känslan kommer över mig, den totala värdelöshetskänslan.
Är det något jag är expert på så är det att skjuta problem till morgondagen.
Jag kan inte ens sätta ord på vad det är som känns konstigt förutom att något är fel och jag är ledsen, men vad det beror på vet jag inte... Skönt att jag blev ledsen hemma och inte på jobbet, vill inte vara en belastning för någon.
Nu har jag mått bra och varit harmonisk i två veckor sedan förra gången jag brast... och när jag mår bra finns inte problemet. Huvudet i sanden. Allt är bra och jag är den glädjespruta och energigivare som jag brukar vara.
Vet inte hur jag ska göra med Länshälsan och allt det där som jag tror skulle vara bra för mig.... Tar emot mer än jag kan beskriva att tala om det här med bossen. Liknande känsla som innan man gör slut eller något, ställa sig på kanten och hoppa. Hoppas jag vågar imorgon.
Possetiva tankar.
Ankan Pankansson!
Du MÅSTE våga, det är ditt liv det handlar om. Du är viktigast i det och ingen annan. Allt det du beskriver nu genomlevde jag i våras så tro mig, jag vet hur du känner det.
Att känna sig otillräcklig och att det känns som om alla pratar bakom ryggen på en har med stress att göra. Gör ngt åt det idag!! Ring om du behöver prata eller fråga.
Kramar i massor!!!
Vet du söt ..... vi måste umgås lite mer - så ska jag krydda dig med lite lycka, glädje, skratt, tröst & kanske en eller två chokladbitar :P ....då blir det lite bättre för en stund!! Puss puss! Du e' bäst ... hur du än är!!
Ankan! du behöver inte vara tillräcklig för alla andra...är du tillräcklig för dig själv så kommer det att räcka för andra ändå! Tro mig du är värd allt och lite till!! va rädd om dig, för det är jag! =)
Instämmer med de andras kloka ord. Den där känslan av att inte räcka till kan lätt komma från föreställningen att du är vad du presterar. Mia Törnblom har skrivit en hel del bra i ämnet, läs gärna Självkänsla nu! och inspireras! Vi är inte våra yrken, det är bara ett sätt att försörja oss på. När yrket äter upp en och knappt ens lämnar smulor kvar, då är balansen rubbad och man måste göra något.
För egen del gick jag in i väggen, hade ett helvete, men är nu tillbaka på banan igen och trivs i livet. Du klarar det du med, bara du angriper det på rätt sätt, och tar hjälp där du kan få den.
KRAM, tänker på dig!
