dansanka

....vilken rubrik jag väljer för allt jag skriver om handlar om mig. Om mig och den som betyder mest och påverkar mig mest. Guud va jag längtar efter ordning och reda i mitt känsloliv! Blir så frustrerad. Sitter i soffan. Sover för lite. Håret är smutsigt trots att det inte ens är ett dygn sedn jag tvättade det senast. I obalans. Det var bedrövligt länge sedan jag tränade.

Försöker föreställa mig hur det kommer att kännas i mitt nya hem. Måste packa. Föra över insatsen till SEB. Beställa internet. Kolla elbolag. Beställa hem kurslitratur till Cyt.kursen i november. Köpa säng och soffa.

Sluta vara arg och besviken över att mitt liv är ett kaos. Försöka reda ut kaoset i stället. Men det är inte så lätt. Jag vill inte trycka undan känslorna, det känns i och för sig som att jag gör det redan för det trycker i bröstet. Som om jag vore till brädden fylld av tankar, känslor och åsikter som jag inte får ut.

Jag önskar verkligen att jag skulle kunna vara lugn och normal. Tycka att ett lugnt hemmaliv skulle vara den optimala tillfredställelsen. Inreda, pyssla, baka, ta hand om familjen och jobba. Kanske kan jag bli en sån människa någon gång? När jag tänker så rusar tankarna tillbaka till hur jag kände när jag levde i mitt svartsjuka förhållande... när jag lät bli att dansa för att undvika nattliga timmeslånga diskussioner. Hur instängd jag kände mig. Att jag kunde ge upp mitt dansliv! Det jag levde för, endast för att undvika konflikter och göra den andre nöjd. Det tycker jag fortfarande är konstigt och pinsamt svagt av mig.

Jag har inte lika stort behov av bloggen just nu som då jag började om igen i Juli. Men textandet är viktigt för mig. Det är konstigt hur bra jag mår när mina fladdriga tankar, känslor och åsikter kommer ner på pränt. Allt blir tydligare för mig då. Så till största del skriver jag för min egen skul. Till någon del för att få bekräftelse på att det jag tycker och tänker är viktigt.

Vaknade idag med ilska i mig igen. Undrar när den ska släppa. Bara jag tänker på det nu känner jag hur hjärtat slår hårdare och fortare... Det är konstigt att jag blir arg eller irriterad så sällan. Har bara ett obehag i mig ibland som inte kommer ut, ja förutom nu då efter specefika möten. Har nog extremt starka försvarsmekaniskmer. Kanske för att undvika konflikter? Jag vet inte.

Idag har nästan hela dagen gått åt till vila. Har sovit flera gånger, men är inte alls piggare för det. Har varit ute flera gånger i veckan som varit och då blir det inte så mycket sömn. Men nu ska jag ta och försöka ta mig i kragen och fräscha till mig lite. Myskväll med Maria väntar :)

Första dagen på länge som jag inte har haft något inplanerat. Väldigt skönt om man bortser från efterslängarna av gårdagen bravader i Sumpans berömda glädjekvarter. Har hur som helst lyckats vara ganska produktiv ändå, fixat saker jag skjutit upp. Även då jag har en hel del sådana saker kvar... så som bredband och sånt i nya lägenheten. Tolv dagar kvar... Tills jag får boa in mig i något nytt som ska bli ljust och fräscht och förhoppningsvis varmt och välkomnande till alla vänner jag vill ha där och till mig själv.

Kan inte föreställa mig alls hur det kommer att kännas. Att vara själv igen. Att bygga upp en innre känsla av trygghet i mig själv. Även fast jag är ganska trygg så finns det stora sjok av osäkerhet som visar sig ibland. Att få något helt eget som jag fixat själv, där jag bestämmer hur och när jag vill göra saker. Utan mallar, utan regler. Där jag bestämmer själv utan att automatiskt trilla tillbaka i det sjukligt starka behovet av att göra andra till lags i första hand och mig själv i någon hand som ligger betydligt längre bort.

Men det innebär samtidigt att jag gör det själv. Men jag vet att jag klarar det. Även fast det känns tomt. Det starkaste är rädslan att förlora igen... men det är ju svårt att både äta och spara kakan. Jag vet inte. Känner mig förvirrad och splitrad. Men jag måste försöka tänka på mig och mitt liv. Vad är bäst för mig... det vet jag nog inte förrens långt senare. Andas och leva här och nu. Det är nog inte så dumt.

Maran. Dansmaran i Övik. Pratade med Lars i Zlips efter dansen i lördags om att marorna inte drar lika många människor längre. Folk vallfärdar inte från landets alla hörn längre då utbudet och konkuransen har ökat. Men trots det så är och består Öviksmaran som den ursprungliga och mest känslomässiga danshelgen. I alla fall för mig. Årets mara var helt okej, inga direkta förväntningar, inte så mkt marahysteri eller glädje som uppladdning heller, men helt okej. Det är ju inte så konstigt att jag inte har laddat något direkt.

Några höjdpunkter:
Expanders när de spelade två av mina favoritlåter som går sjukt fort. Hade turen att jag satt då och kunde njuta av deras scenspråk och energi, LOVE IT. Det finns bara de som är som de är. Anarkisterna från norr! Tokskrattanfallen i rum 236 under "norsk karaoke" bland annat, LOVE IT! Underbara männniskor! Äntligen dans med F.M. igen! Mycket känsla. Vilken tur att jag vågade bjuda upp för jag har velat göra det länge. Buggarna med L. sååååå roliga :) Och de galna danserna med R, jag kände mig som ett vilt porlande vatten då. Men skratten nere på damtoan lyste nog upp min kväll mer än någon dans. Mina vänner <3.

Många tankar och funderingar och känslor har målat helgen också. Livet är spännande, väldigt spännande. Men jag försöker att ta en sak i taget. Saker brukar ju klarna och lösa sig med tiden. Å det är ju bara jag som har lösningen för hur mitt liv blir.

Idag har jag varit på möte med banken. Lånet och alla papper är klara. Nu är det bara tre veckor kvar. Känns vääääldigt konstigt. Är ömsom lugn och ömsom orolig. Framtid. Beslut. Rätt och fel.

huvudet trycker och axlarna spänner och ögonen svider. Har packat inför Övik och för några veckor i Jiets lgh nu. Konstigt att det är dax. Känns som att jag skulle behöva sova i två dar för att komma över den här tröttheten jag har.

Vi hade konflikthanteringsföreläsning med länshälsan idag. Jag är inte så förtjust i konflikter eller konfrontationer. Men det är tydligt att det inte går att spatsera genom livet utan att irritera och såra på vägen. Jag orkar snart inte bry mig om något tror jag. Vad jag än gör så kan det bli fel. Mitt liv känns ogreppbart. Jag har inga framtidsvissioner just nu. Visst planen är att plugga men det har ju inte med mitt riktiga liv att göra. Det är bara en förlängning av arbetslivet.

Det känns läskigt när jag tänker att "nä mitt liv kommer nog aldrig att följa normen". Normen med familj, hemmaliv där allt rullar på i invanda mönster.. Känns konstigt. Som psykologen idag sa på gruppföreläsningen "ja, du känner så och så men vad TÄNKER du då?" Ja vad i friden tänker jag... jag vet att NU, just nu är tanken på familjeliv, ett barn, en liten människa som vuxit i min kropp väldigt avlägsen. Inte själva människan, att träffa sitt barn är säkert det största man kan tänka sig, men allt annat. Skit samma. Jag behöver inte tänka på att välja varken det ena eller andra livet då jag är ensam nu. Men stressen finns hos mig. Naturligtvis.

Det är så konstigt när jag skriver så här. När jag sätter mig ner vid datorn har jag kanske första raden, på sin höjd klar för mig. Det som kommer sedan bara kommer. Men den gemensamma nämnaren är framför allt känslor, tankar och ovishet inför framtiden.