Under isen, igen.
Jag har haft en helt fantastisk helg med min älskling, som jag saknat och längtat efter honom, fest med vänner i lördags med massor av dans och en skön söndag. Igår på jobbet var jag tipptopp, uttryckte till och med att jag tycker att det är SÅ roligt på jobbet igen på APTmötet. Sedan blev det kväll och tips och trixkurs och jag hade inte roligt alls... förmodligen var förväntningarna för höga efter förra veckans urladdning och uppladdning av possetiv energi och glädje så det blev platt fall istället.
Å idag har inget gått som det skulle. Kände motviljan i mig redan på morgonen. Och vid tiotiden: Än ien gång ett sammanbrott av tårar och känslor av totalt misslyckande som både människa och medarbetare. Omöjligt att förklara känslan.... och när den kommer kan jag inte stoppa den heller, fast jag medvetet försöker "trycka bort" den. Utan det blir bara pannkaka av alltihop. Men när väl utbrottet av mental fosterställning inne på toaletten och dess efterdyningar hade ebbat ut så lyckades jag styra upp dagen och ge mina patienter sina behandlingar, bemöta med leenden och ögonkontakt, skicka med och boka nya tider, regga provtagningsremisser och dokumentera i Crossen pluss allt annat. Samt hålla känslorna inombords fram till jag väl satt på bussen hem igen.
Jag bllir så frustrerad när jag inte känner att jag kan styra över mina egna känslor.... Beror det på att jag faktiskt kanske är på tröskeln till den där väggen??
Jag vill inte vara en belastning! Jag vet att jag har en massa kvalliteter och så där, men det känns så orelevant på något sätt. Jag ser bara det negativa hos mig själv... och gräver ner mig i någon sorts negativ gegga! Inte alltid men just när det blir så här som det varit idag...
Nu ska jag vila så kanske jag orkar skriva ett glädjefyllt inlägg sedan.
åh raring.
försök se det som om du håller ¨på att utvecklas, lära dig något om dig själv.
förmodligen är det något som ligger å trycker i dig som behöver ut, medvetet eller omedvetet.
det bästa då är att välkomna allt det där som gör så ont, fast att det just gör ont och är så svårt.
prata så mycket du kan och orkar om det.
släpp ut, släpp in.
tids nog når du insiktens platta å då är du så nöjd över dig själv att det var värt alla tårar å panikstunder.
jag saknar dig.
(psst. du å pegen får mer än gärna komma å hälsa på så ska jag rå om dig å ge dig lite själavård! puss*)
Men Ankan, vad tråkigt att läsa att du mår så dåligt...:(
Vårt jobb är ju väldigt speciellt, man möter hela tiden människor som behöver sååå mycket, vilket ingen av oss kan ge... Vi kan bara vara en liten del...
Njuuut av dina stunder med peg, det helar:) Ta hand om dig vännen! Kram!
Finaste Ankan!! Låter absolut inte roligt att ha det som du har det - önskar jag kunde vara där och dra upp dig ur negativa & olyckliga känsloträsket ...
Man står där och stampar - vet varken ut eller in... du är inte ensam - men dock ensam om att vara du och känna dina känslor!
Men en sak är säker - jag ser upp mot dig, tycker du är en helt absolut fantastisk & unik person.
Just nu har du en riktigt jobbig situation - både hemma, på jobbet & typ överallt - men det kommer bli bättre!! Jag vet! Men vi får juh inte glömma alla ljusa stunder som du har just nu - även om de ändå mörkläggs av de mindre ljusa....
Men jag satt & tänkte lite så här .. om vi ser ett mönster på när du får dina dippar - kanske är det så att det kan bero på en viss hormonell del som den vackra kvinna som du är?? Kolla ... och räkna ... när och hur ofta blir det så här??
Kramen .... och du ..... du betyder riktigt mycket för mig - även om du inte alltid känner att du kan nå upp till dina förväntningar av din livssituation - så är du alltid den jag förväntar mig att du är .... Ankan - the one and only!! Puss
Jag kan inte annat än instämma med föregående talare, Ankan - The one and only!! Upp till ytan och andas! stor KRAM till dig
Flickorna ovan har redan sagt så mycket klokt att jag står över den här gången. Tack för att du låter oss ta del av och vara delaktiga i din resa i ditt inre, vi kan alla lära oss av varandra om vi ser motgångar och svackor som något helt naturligt och vågar vara öppna med vad som händer inom oss.
Kramar
