Djupa tankar
Å då slår det mig att det kanske är mig det är fel på? Jag kanske inte pallar för trycket? Eller så vill jag FÖR mycket, jag VILL ge patienterna så mycket mer än vad jag kan ge. Tid, bemötande, komunikation, kunskap, engagemang... jag vet inte. Självförtroendet är inte så starkt just nu. Inte alls. Verkligen inte på något plan. Negativ spiral. Tunnelseende. Osäkerhet. Jag ska ta tag i det imorgon, prata med A innan det går för långt.
Kan det vara 30 års krisen som är påväg??? Eller vidbränd Anka? Tanken slog mig för första gången idag. All psykisk press och stress både på jobbet och privat under det senaste året har kanske tagit ut sin rätt utan att jag har tagit det riktigt på allvar?
Att jag och PE är så långt ifrån varandra hjälper inte direkt till för att höja stämningsläget heller. Saknar, saknar, saknar, saknar och längtar efter honom så mycket.
*************************************************************
I alla fall så är det Konsert i Östersund på lördag. Stora kyrkan kl 18. Hoppas att många dyker upp. Känner fortfarande av ruset efter att jag sjöng för tjejerna på övningen idag. Det kommer att bli så roligt, det ser jag fram emot, verkligen.
Nu ska jag ta en kaffepralin och ett glas mjölk och hoppas på att det snart kommer att ringa på min telefon =)
Det är definitivt inte dig det är fel på! Men konstant stress gör att man bränner ut sig till slut. Och när man är en "duktig" person så försöker man oftast ignorera det, och kämpa på. Tills det säger stopp... Se till att sätta gränser! Det vinner du, och din arbetsgivare, på i längden... Kram!
instämmer med ninnie, det är inte dig det är fel på... i sådana yrken som du (och jag) har, så vill man så gärna hinna med sååå mycket mer än man ibland kan... Och det kan ibland vara svinjobbigt att inse, det är ju ändå människor man handskas med. Viktigt är att ge uttryck för de här känslorna, och inte bär på dem själva. Prata med kollegor, chef eller vänner... för att få hjälp och stöd...
Kram kram
Hej min vän!
Det berör mig djupt att läsa dina ord. Att inte orka med eller räcka till, varken för sig själv eller (som vi lätt tycker) för andra, föder stor frustration och än mer stress. Det finns tyvärr inga genvägar utan bäst gör vi i att ta signalerna på allvar och börja förändra. Du har så oerhört mycket att ge, men inte ens dina resurser är outtömliga. Kom också ihåg att även det vi upplever som positivt skapar stor stress och belastar oss, stora förändringar förbrukar alltid energi oavsett karaktär. Det är i stort sett omöjligt att själv se hur vi bränner ljuset i båda ändar, inte förrän det tar stopp. Men det är ändock bara ännu en lärdom här i livet och ljusningen finns.
Vi ses på lördag!
KRAAM
åh fina anka.
håll ut. allt ont kommer med nått gott.
andas, känn efter och förändra.
våga lyssn inåt.
agera utåt.
miljoner kramar*
Tjejen!! En del perioder i livet är jobbiga - men du kommer gå igenom de perioderna med bravur!! Men lyssna på dig själv .... se till att du mår bra - innan du ser till att alla andra mår bra!! Annars blir det svårt!!
Kram kram kram - ses snart!!
Kan bara instämma i det de andra säger: VAR RÄDD OM DIG! Och var glad för att du ser den berömda väggen, du kan nämligen undvika kollisionen om du ser väggen innan du promenerat in i den. Att rehabiliteras från en utbrändhet är inte lätt, och kostsamt både för dig och arbetsgivaren. Det om något borde få upp chefens ögon, i alla fall om inget annat funkar.
Lyssna på kroppen, och sinnet. Förebyggande vård är den bästa vården!
KRAM
