dansanka

Just nu känns det som att jag aldrig kommer att må bra igen, finna mig min plats i livet, i stockholm... men jag vet ju av tanke och erfarenhet att det inte är så. Att allt lättar och går över med tiden. Men jag vill ju inte själv bli bortglömd! Fokusera... FOKUSERA! Jag vet inte hur jag ska lyckas med det, att lösa det praktiska. Fastnar bara i soffan, stirrandes på börkarnas löv i blåsten utanför. Förutom när jag maniskt fb surfar eller plöjer Hemnet där inte mkt händer.

Borde sova och försöka få ner volymen på ögonlocken lite innan dansen ikväll. Men allting går så långsamt för mig.

Lyckades inte vara glad en sekund på jobbet idag och att ta på sig en neutral fasad och försöka le och se patienterna i ögonen är inte lätt i längden.

Just nu känns det som att jag aldrig vill gå in i något med någon annan igen. Kärlek, vad är det? Tror inte att det finns någon "den rätte" för mig längre. Tror inte på olikheter heller. Att olikheter skulle kompletera varandra är ett dåligt förslag... tyvärr. Hur ska jag kunna laga mig själv känslomässigt och mentalt? Men det är väll för tidigt för det i och för sig. Om det bara inte kändes så tomt innuti.