dansanka

Jag förstår ju att jag är i en kris, och att en sådan går upp och ner. Gick till jobbet idag men det gick inte. Började grina så fort jag såg Radiumhemmet. Trodde att jag hade slutat kunna gråta. För de senaste tre dagarna har jag börjat men slutat på en gång. Nästan inga tårar bara en tom känsla och en initiativlöshet som är svåröverkomlig. Jag trodde ändå att jag skulle vara mer förberedd känslomässigt, vi hade ju pratat länge om det här. Ett par månader, intensivt. Tid som har varit ömsom glädje ömsom förtvivlan och sorg. Jag var ju delaktig i beslutet, tillslut, men ändå känns det inte så nu. Stundvis känner jag mig tacksam över de där månadernas viktiga diskussioner medan andra gånger känner jag mig lurad. Men på vilket sätt kommer jag inte helt fram till men det är en stark, stark känsla. Inte för att det spelar någon roll...

Jag försöker fokusera på det som jag tycker har varit negativt för att det ska gå lättare men inte fan blir det lättare av det. Känner sorg över att det inte gick som vi hade tänkt, att han inte är den man jag hade hoppats. Att jag inte var det han behövde. Men så tänker jag, tänk om vi bara gav upp och att allt hade blivit helt underbart, fantastiskt, perfekt om vi bara hade hållit ut... fast det är idioti att tänka så.

Tycker att det känns fruktansvärt att bara klippa av allting... vill ringa men låter bli. Både vill och orkar inte höra hans röst. 

En stor stress är av det mer praktiska planet, vart ska jag bo!? Ska jag köpa något här? Ska jag flytta hem? Andra hand känns som en förkastlig lösning... dels att hitta och dels att kunna känna trygghet på något sätt.

En andra stress är att inte ingå i tvåsamhet längre... att inte dela vardagen, inte skratta, inte få vara nära, inte ha sin bästa vän tillgänglig alltid.

Livet är inte lätt.

Men jag har det ju ändå bra, försöker jag tänka. Jag har min familj, många vänner, jobb och dansen som är livsviktig för mig.