Ett paket med röda snören

Hemmakväll med mig själv. Det är inte precis så man blåser cerpentiner av skojighet. Eller så är det för att jag varit hemma och varit sjuk i tre dagar och därför är utråkad av mitt egna sällskap. Eller för att det är tänkt att jag ska flytta nu i dagarna och ensamhemmakvällarna lär öka drastiskt. Sak samma det är bedrövligt omständigt allting. Mår igentligen bara riktigt bra när jag är nära eller när jag dansar. Så det är inte så konstigt att jag dansar som en galning.

I måndags var allt som vanligt. Så underbart det är med den tryggheten och närheten. Knepigt. Eller är det knepigt? Det kanske är lätt och det är jag som är rädd för att bli sårad eller för att såra. Jag är trött på att tänka och trött på att få frågor från de som inte vet någonting.

Känner mig frustrerad och irriterad. Och inte så särskilt sugen på att skrapa, spakla och slipa på Uppfartsvägen. Men det kanske känns roligare när vi har köpt tapeter imorgon.

Jag måste skaffa mig en riktig dagbok så jag kan skriva alla mina tankar. För detta känns bara så frustrerande kortfattat allting. För jag skriver ju i huvudsak för min egen skull och för mitt eget minne inte för att andra ska veta hur jag mår innuti... Och det är det som är innuti som jag behöver få ner på papper.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0