dansanka

huvudet trycker och axlarna spänner och ögonen svider. Har packat inför Övik och för några veckor i Jiets lgh nu. Konstigt att det är dax. Känns som att jag skulle behöva sova i två dar för att komma över den här tröttheten jag har.

Vi hade konflikthanteringsföreläsning med länshälsan idag. Jag är inte så förtjust i konflikter eller konfrontationer. Men det är tydligt att det inte går att spatsera genom livet utan att irritera och såra på vägen. Jag orkar snart inte bry mig om något tror jag. Vad jag än gör så kan det bli fel. Mitt liv känns ogreppbart. Jag har inga framtidsvissioner just nu. Visst planen är att plugga men det har ju inte med mitt riktiga liv att göra. Det är bara en förlängning av arbetslivet.

Det känns läskigt när jag tänker att "nä mitt liv kommer nog aldrig att följa normen". Normen med familj, hemmaliv där allt rullar på i invanda mönster.. Känns konstigt. Som psykologen idag sa på gruppföreläsningen "ja, du känner så och så men vad TÄNKER du då?" Ja vad i friden tänker jag... jag vet att NU, just nu är tanken på familjeliv, ett barn, en liten människa som vuxit i min kropp väldigt avlägsen. Inte själva människan, att träffa sitt barn är säkert det största man kan tänka sig, men allt annat. Skit samma. Jag behöver inte tänka på att välja varken det ena eller andra livet då jag är ensam nu. Men stressen finns hos mig. Naturligtvis.

Det är så konstigt när jag skriver så här. När jag sätter mig ner vid datorn har jag kanske första raden, på sin höjd klar för mig. Det som kommer sedan bara kommer. Men den gemensamma nämnaren är framför allt känslor, tankar och ovishet inför framtiden.